När jag hör ordet mörker tänker jag, natt, jord, underjord, död och förruttnelse. Det låter nog inte så trevligt i de flestas öron men det gör det för mig, rent av positivt.
För att bena ut det hela lite kan jag förklara. Jag gillar natten och mörkret ute, det skrämmer mig inte det minsta, varken mörkret i sig eller det som kan gömma sig i det. Om jag är rädd är det mer för andra människor än för djur eller varelser som smyger i skuggorna eller lurar i mörkret.
Jorden, jag känner en sorts dragning till jorden i synnerhet jorden i skogen, jag har en längtan efter att sjunka ned i jorden, liksom sugas upp av den, ligga under mossan i den svala fuktiga mullen, bli ett med den.
Underjord är ett stort begrepp och innefattar alla varelser, levande och döda som lever i underjorden. död och förruttnelse handlar om kretslopp, hur det som levt dör och tar ny form.
Död kan också handla om att hedra de som dött, ta vara på deras kunskaper och föra deras minne vidare.
Nu kanske du inte heller skräms av mörkret längre efter att ha läst detta.
Jag välkomnar höstmörkret, det är tid för stillhet, eftertanke och återhämtning. Nu vissnar och ruttnar mycket ute för att bli jord och näring till det som ska växa i vår.
Om mörkret blir för mörkt kan man alltid tända ett ljus.
