Blåkulla

Blåkulla är den plats dit häxorna enligt folktron flög på kvastar under skärtorsdagen för att festa med djävulen.  Orgierna sägs ha pågått till påskaftonen eller påskdagens morgonen då häxorna flög hem igen. Man tände stora eldar för att jaga iväg dem.
I Sverige anses Blå jungfrun (en ö mellan Öland och Oskarshamn) vara Blåkulla.

Häxan antogs fara till Blåkulla på en kvast, stav, gren eller någon form av vardagligt redskap eller på ett djur. Med hjälp av en nål kunde häxan öppna ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort nog att ta sig igenom.
Ibland tog hon med ett barn som skulle värvas till Satans tjänst. Berättelser från barn eller vuxna som sade sig på detta sätt blivit bortrövade blev i häxprocesserna det enda beviset, och det enda som behövdes,  när häxan skulle fällas.
Under tiden som häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon gett sig av, utan hon tycktes fortfarande befinna sig på sin vanliga plats.
Blåkulla-besöken bär spår av hedniska ritualer och mönster. Det sägs i legender att "ingen syssla finns här hos oss, som inte finns där hos dem", på Blåkulla fanns alltså allt som hörde vardagen till. Dessutom utfördes handlingar som utgjorde rena motsatser till det tillåtna. De hedniska förhållanden som då återspeglas var inte de för-kristna nordiska utan exempelvis fruktbarhetsriter i Trakien som ska ha utförts på höjder och företrädesvis av kvinnor. Även sjöfarare gjorde offerriter på Blå jungfrun (Blåkulla.)
Det utomkroppsliga resandet som Blåkullafärden skildrar har också gemensamma drag med shamanistiska resor.
Förutom påsken sägs Blåkullafärder också ske på Valborgsmässoafton.

Närkes gudar under hednatiden

Jag har intresserat mig för vilka gudar  man trodde på i Närke där jag bor, under hednatiden. Det jag läst mig till är att Tor, Oden, Tyr; Ull och Skade var de man dyrkade, vände sig till. Anledningen till detta grundar sig i att man hittat offerplatser som kallats tex Odinslund och ortsnamn/ byar eller platser med olika gudanamn i sig som tex Odensbacken, Ullevi, Sköllersta, Torsta och Tiveden. Däremot har man inte funnit några tecken på att Frö dyrkats, vilket gjorts i andra delar av Sverige.
Tor var/är den fornnordiska åskguden. När Tor vredgas åker han runt på sin vagn, som dras av bockarna  Tangjost och Tanngrisner bland molnen och strider med sin hammare, Mjölner  (Mjölnir, en symbol för åskviggen), Det är så åskan uppkommer. Andra attribut är kraftbältet Megingjord (Megingjörð), som får hans styrka att växa när han drar åt svångremmen. Han har också järnhandskar och en järnstång i vänsterhanden. Tor beskrivs alltid som gående eller åkande vagn, aldrig ridande till häst. Detta visar också en skillnad i samhällsklass jämfört med Oden, som ofta rider. Tor är ganska enkel  till skillnad mot den grubblande Oden och Tor är också böndernas gud.
I ragnarök dräper han Midgårdsormen men faller själv efter nio steg. Till kampen mot kaosmakterna hör också hans strider mot trolldomskunniga kvinnor.
Tor åkallades i frågor rörande vind, väder och årsväxt.
Tors bockar är förebilden för julbocken.
Tors träd är eken.
Oden, Odin eller Wodan som han också kallats var krigsgud men också den visaste av asagudarna. Han är de dödas, skaldekonstens och sejdens gud.
Hans häst heter Sleipner .Han offrade sitt öga i Mimers brunn för att få del av jättarnas kunskap.

Oden kunde även ses som en vandrare i skog och lundar.
Ull är knappt omnämnd i de mytologiska berättelserna, men kan figurera i samband med eder och tvekamper. Ull framträder i myterna som en reslig, vacker karl som tar sig fram på skidor eller snöskor och ett av hans attribut är skölden. Hans främsta vapen är pilbågen och han är en mycket god bågskytt. . Han beskyddar alla som dyrkar elden och dess heliga låga.
Skade var en jättinna som blev jaktens och vinterns gudinna. Hon kan ha haft en roll som fruktbarhetsgudinnan.
Den enda myt som handlar om Tyr är den om när han offrar sin hand i Fenrisulvens mun för att ge asagudarna frihet. Han var ha en rättvise-, heder- och krigsgud. I Nerike fanns många tingsplatser och det kan vara därför han var dyrkad.

Tyr är intressant tycker jag. Kanske vi närkingar har det i oss.... Jag tycker att han känns ganska sympatisk, kanske är det, det där med att han offrade sin hand som gör honom både stor och "männsklig". För visst måste vi offra oss ibland, om inte ena handen så åtminstone något annat betydande. Det är något stort med att offra sig för någon annans skull. Och de som inte offrar sig för någon annan kanske skulle pröva på det. Livet är ett givande och tagande. Att jag tycker han är intressant bygger inte så mycket på fakta utan mest på känslor jag fått när jag läst och hört berättas om honom och det kanske också var så Närkes Tyr-kult kom till.