Valborg

Traditionen grundar sig på den hedniska högtid som funnits i Tyskland, men har senare kommit att förknippas med kulten av den Heliga Valborg , mot häxtro och onda andar, som uppstod efter hennes död år779.
Valborg blev  förklarad som helgon den 1 maj, därav förr kallad Valborgsmässan, och genom denna händelse förbands hennes namn med den germanska hedendomens vårfester, som av den kristna övertron stämplades såsom häxförsamlingar. Särskilt trodde man, att på Valborgsmässonatten  häxorna red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna, i synnerhet till Blåkulla, och där festade med djävulen (som på skärtorsdagen). För att skrämma bort häxorna förde man oväsen (med rop, skott och horn) och tände eldar på höjderna. Sådan blev nämligen den kristna tidens förklaring av dessa ( från början) hedniska våreldar.

Ha en riktigt skön Valborg!

Kloka gummor i sydöstra Närke

Eftersom jag just nu grävt ned mig i Askers bygdehistoria, tänkte jag skriva lite om de kloka som bodde där.
Vid Tybblehag bodde för länge sedan en klok gumma som kallades Trolla. Henne kunde man gå till om man hade tappat bort något eller om man ville hitta en bortsprungen ko.
I Sant och sån`t från Asker står det:

"Mor berättade om Anna Lovisa Karlsdotter, född 1859, hade varit till trolla många gånger och fått hjälp. En gång när hennes ko var försvunnen fick hon hos Trolla svaret " mor kan gå hem igen, kon är redan hemma". När hon kom hem stod kon vid grinden på samma ställe som mormor hade släppt henne dagen innan."
En annan klok gumma som Askersborna gick till med diverse problem var BosaLovisa. Om henne står det så här i Sköllerstabygden 1:

 "Hon kallades för "Bosa-Lovisa" och var från Kävesta i Sköllersta och var sk. Klok-gumma på bygden. Henne kunde man uppsöka om man behövde hjälp. Hon levde under senare delen av 1800-talet och var gift med "bosen"-hästslaktaren- i trakten. Fortfarande lever historierna om henne i bygden.
Till henne kom man för att få hjälp med att få reda på var stulna saker var och vem som hade tagit dem.
Det fanns en bonde här på socknen, som blivit bestulen både på pengar och annat. Han visste ingen annan råd än att uppsöka den kloka Bosa-Lovisa i Kävesta. Han bad henne visa honom tjuven eller säga honom var det stulna var. Bosa-Lovisa hämtade in ett glas, som var fyllt med vatten. "Titta nu i detta", sa hon. Bonden satte sig ned för att ta glaset i betraktande. Ju mer han såg i detta, desto mer framträdde konturerna av en mansperson. Efter en stund kunde han urskilja vem denne var. Bosa-Lovisa räckte honom en syl eller skarp nål. "Stick till honom med denna!" utbrast hon. Bonden gjorde detta. Och det märkliga var, att tjuven med samma blev död, fastän han bodde ett gott stycke därifrån. Bosa-Lovisa kunde också hjälpa när djuren var sjuka:
En bonde i Kävesta var frireligiös liksom sin hustru. De tillhörde missionsförsamlingen. Nu råkade en sugga bli sjuk (e soa) och man fann inte någon annan utväg än att fråga Bosa-Lovisa, som bodde i samma by, till råds. Matmor själv ville inte gå, för hon ville inte ha med trolldom att göra, som hon sa. "Pigan kan gå," sa matmor och när pigan kom, visste Bosa-Lovisa redan hennes ärende. Bosa-Lovisa sa att matmora själv skulle ge soa medicin. Men matmora ville inte göra det och istället fick pigan gå ut och ge suggan medicinen. På morgonen låg suggan nästan död och då fick bonden Lars själv gå till Bosa-Lovisa och be om medicin. När han kom till Bosa-Lovisa sa hon: "Jag sa ju att matmor själv skulle ge soa flaskan". Han fick en ny laddning medicin och den var matmor så illa tvungen att ge suggan. Och när hon fått ge suggan medicinen kvicknade denna till. "

Det finns en berättelseom hur hon hjälpt en kvinna som saknade sin make efter en fisketur. Hon lät då kvinnan titta i ett glas med vatten, kvinnan såg då en vik avteckna sig i vattenglaset. Hon kände igen viken och kallade på hjälp att leta upp maken i viken. De begav sig till platsen och fann hennes drunknade make.

En annan berättelse handlar om en sjuklig pojke som läkarkåren gått bet på och som fick hjälp av Bosa Lovisa att bli frisk. Hon ordinerade en skål med daggmask med socker på, som fick stå och dra i två dagar och därefter intagas en matsked tre gånger dagligen.
Det sägs att han blev frisk och växte upp till att bli en riktig kraftkarl.

Vid Ässbron bodde skolans vaktmästare i slutet av 1800 talet och han kallades Gråbergen. Han var känd för att kunna förutspå sådant som skulle hända och hans spådomar slog ofta in.

Stina Lisa Asklund och Regina Hurtig.

I Askersby bodde en klok gumma som hette Regina Hurtig, on hade lärt sitt yrke av Stina Lisa Asklund och de botade framför allt Engelska sjukan. Folk kom från både Närke, Södermanland, Västmanland, Västergötland och Upsala. Regina arbetade först som piga åt Stina Lisa men vid dennes död ärvde Regina både lägenheten i det stora huset och mottagningen. Ett rum i lägenheten användes som torkrum för de örter och blommor som hon gjorde medicin av, bla Ringblommor och Gullvivor. Regina gifte sig sedan med skomakaren Oskar Andersson. Regina ville inte fortsätta med behandlingarna efter att hon gift sig men kunderna kom ändå och alla var så tacksamma för hennes hjälp. Regina var född 1878 och dog 1955. Hon höll på med behandlingarna fram till ca 1950.

Ysätters-Kajsa

Råsta-Kajsa, Kvismare-Kajsa och Sörö-Kajsa var nog samma sjörå. Hon var rået som höll till nere på Kvismareängarna, hon gick där med sin skällko om vårarna. Runt Kvismaren  och åar och bäckar var det ofta vattensjukt och översvämningar. Kajsa rörde på ganska stora områden och beskrivs både som sjörå och som skogsrå.

Skogsrå ritat av Madelene "Maddiz" Persson

I Sant och sån´t från Asker  står det:

"Det var på den tiden , när jättar och troll funnos till. Då var icke vidare roligt  att färdas genom Ysättersskogen , åtminstone inte nattetid.Det kunde nämligen hända, att man råkade ut för en flicka, som visserligenvar så fager och lockande att hennes make aldrig förut skådats. Men ändå gällde det att ha mod att säga nej, om hon bad en att följa inåt skogen. Gjorde man det, kunde det lätt inträffa , att man gick vilse och inte hittade hem den natten. Det hände för många, som lät locka sig in i den mörka och täta skogen, då månens strålar hade svårt att sila sig genom densamma.
   Minnsann var icke  Ysätters-Kajsa en farlig jungfru som endast ville locka färdemännen gå vill. Det hände sålunda en gång, att en Askersbonde mötte henne på en stig i skogen en natt, då månen strödde silver i hennes guldgula hår och rimfrosten gnistrade som glänsande diamanter på hennes luftiga klädedräkt. När hon bad honom göra sig sällskap, kunde han inte annat utan följde henne.
   Det blev en vandring, som räckte ända till österhimlen  stod i brand och dagern började glida in mellan stammarna i skogen. Då först varsnade han, att den fagra skönheten förbytts i en skrumpen, eländig gumma. Under ett rått skratt, som lät så hemskt, att det kom blodet att riktigt isa sig i hans ådror, försvann hon inåt skogen.
   Han var kommen långt fjärran från hemmet och förstod att det var Kajsa som han träffat. Men det var ej skäl för henne att narra honom mera.
   En annan gång träffade Kajsa en jägare, som var ute för att jaga. Han hade haft otur med jakten, varför han på hennes förslag ville göra sällskap, om hon ansvarade för god jaktlycka. Det lovade hon, varpå hon blåste i bösspipan, så att krutet flög ut. Då jägaren trodde, att han nu behövde lägga i annat för att skottet skulle brinna av, sade hon honom, att det behövde han visst inte göra, utan endast skjuta.
   Från den stunden hade alltid jaktlycka, ty han kunde träffa henne när helst han önskade och stod på god fot med henne. Jaktlyckan var så stor att han tom kunde stå hemma på förstugutrappen, locka vilket villebråd som helst till sig och skuta det där."

I Nils Holgerssons underbara resa av Selma Lagerlöv står det:
 
"I Närke fanns det förr i världen något, som de inte hade make till på annat håll, och det var ett troll, som hette Ysätters-Kajsa.
Namnet Kajsa hade hon fått därför, att hon hade mycket att göra med storm och blåst och sådana där vindtroll alltid bruka kallas så, och tillnamnet därför, att hon skulle vara kommen från Ysätterskärret i Askers socken.
Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, men hon brukade också visa sig på andra håll. Ingenstans i hela Närke kunde man vara säker att inte råka ut för henne.
Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett duktigt blåsväder. Så snart det var vind tillräckligt, drog hon ut för att få sig en dans på Närkesslätten.
Närke består egentligen inte av annat än en slätt, som på alla sidor är omgiven av skogklädda bergstrakter. Det är bara i nordöstra hörnet, där Hjälmaren går ut ur landskapet, som det finns en lucka i den långa bergsgärdsgården.
När nu vinden en morgon har samlat krafter ute på Östersjön och sätter av inåt land, går den ganska ohejdat fram mellan Sörmlandskullarna och slipper utan stort besvär in i Närke därborta i Hjälmartrakten. Sedan rusar den åstad tvärsöver Närkesslätten, men rätt i väster råkar den på Kilsbergens höga vägg och blir kastad tillbaka. Då kröker sig vinden som en orm och far av mot söder. Men där möter Tiveden och ger vinden en stör, så att den störtar åstad österut. Nå, i öster finns Tylöskog, och den sänder vinden norrut upp mot Käglan. Och från Käglan bär det åstad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tylöskog än en gång. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills den på sistone blir stående som en snurra mittpå slätten och bara svänger runt. Men sådana dagar, då virvelstormarna foro över slätten, hade Ysätters-Kajsa roligt. Då stod hon mitt i virveln och snurrade. Det långa håret flög omkring uppe i himmelens moln, klänningssläpet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slätten låg under henne som ett stort dansgolv.
Om mornarna brukade Ysätters-Kajsa sitta uppe i någon hög tall på toppen av en bergklint och se ut över slätten. Om det då var vinter och gott före och hon såg många åkande ute på vägarna, skyndade hon sig att blåsa ihop ett yrväder och vräkte upp drivor så höga, att folk nätt och jämnt kunde ta sig hem på kvällen. Var det sommar och gott bärgningsväder, satt Ysätters-Kajsa stilla, ända tills de första hövagnarna hade blivit fullastade, och då kom hon farande med ett par störtskurar, som gjorde slut på arbetet för den dagen.
Det var visst och sant, att hon sällan tänkte på annat än att ställa till förtret. Kolarna uppe i Kilsbergen vågade knappt ta sig en blund, för så snart som hon såg en obevakad mila, kom hon smygande och pustade till den, så att den började brinna med hög låga. Och om malmkörarna från Laxå och Svartå voro sent ute en kväll, höjde Ysätters-Kajsa vägen och trakten i sådana mörka dimmor, att både människor och hästar blevo vilsna och körde ner de tunga slädarna i kärr och moras.
Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin trädgård en sommarsöndag och det kom en vindil, som lyfte duken från bordet och kastade omkull både koppar och fat, då visste man vem som ställde till det skämtet. Om hatten blåste av borgmästaren i Örebro, så att han måste springa efter den över hela torget, om folket på Vinön stötte på grund i Hjälmaren med sina grönsaksskutor, om uthängde tvättkläder blåste bort och överhöljdes med damm, om röken en kväll slog in i stugorna och alls inte tycktes hitta ut genom skorstenen, då var det inte svårt att veta vem som var ute och förlustade sig.
Men fastän Ysätters-Kajsa tyckte om alla slags förargliga upptåg, så var det ändå inte något riktigt ont med henne. Man kunde märka, att hon var svårast mot sådana, som voro trätgiriga och snåla och elaka, men redbart folk och små fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd. Och gammalt folk berättar, att en gång, när Asker kyrka höll på att brinna, kom Ysätters-Kajsa farande, slog ner bland eld och rök på kyrktaket och avvärjde faran.
I alla fall voro Närkesborna mången gång ganska trötta på Ysätters-Kajsa, men hon för sin del blev aldrig trött på att ställa till bråk med dem. När hon satt uppe på en molnkant och såg ner på Närke, som låg vänligt och välmående under henne med präktiga bondgårdar på slätten och rika gruvor och bruk uppe i bergstrakterna, med den tröga Svartån och de grunda, fiskrika slättsjöarna, med den goda staden Örebro, som utbredde sig runt om det allvarsamma gamla slottet med de stadiga hörntornen, så måtte hon visst ha tänkt: "Här skulle människorna ha det alldeles för bra, om inte jag voro, jag, som rycker opp dem och håller dem vid gott humör."
Och så skrattade hon vilt och gäckande som en skata och yrde i väg, dansade och virvlade från det ena hörnet av slätten till det andra. Och när Närkesbon såg hur hon drog fram sitt stoftsläp över slätten, kunde han inte låta bli att småle. För retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Det var likaså uppfriskande för bönderna att ha att göra med Ysätters-Kajsa som för slätten att piskas av stormvinden.
Nu för tiden påstår man, att Ysätters-Kajsa skall vara död och borta, hon som alla andra troll. Men sådant är nästan omöjligt att tro. Det är, som om någon skulle komma och säga, att luften hädanefter skall stå stilla över slätten och vinden aldrig mer dansa fram över den med sus och brus och frisk luft och störtskurar.
Den, som anser, att Ysätters-Kajsa är död och borta, kan för övrigt höra hur det gick till i Närke det året, då Nils Holgersson for fram över landskapet, så får han själv säga var han tror. "
  
    Jag har läst mångas berättelser och återberettelser om Ysätters-Kajsa och förvånas över att hon setts i både skog och sjö, jag som trodde att de antingen var sjörå eller skogsrå, inte både och. Men en hypotes skulle kunna vara att hon kunnat röra sig i både skog och vatten för att marken var sank och vattensjuk. Hon beskrivs som en vacker ung kvinna med långt gyllene hår men med ihålig rygg och svans. En gång hade hon blivit inbjuden i stugan hos en familj men kunde inte gå förbi saxen de hade där inne. Hon ska också ha hjälpt bortkomna kor tillbaka till gården och hjälpt kolarna att vakta kolmilorna på natten.
   Det sägs även att Ysätters-Kajsa släckte klockstapeln i Asker när denne brann 21 augusti 1764.
   Ysätters-Kajsa ska ha dött av blixten sittandes i en björk.